ikväll ligger jag på sängen och lyssnar på lou reed. längtar efter cigg och närhet, med ett hjärta som slår så hårt att det syns utanpå. igår låg jag på psykakuten efter att ha varit ofrivilligt vaken i trettio timmar och fått en panikångestattack på en restaurang med min bästa vän.
ibland tar livet lite för snäva svängar och då hänger inte resten av kroppen med. jag är deprimerad, säger läkaren. för att jag inte bearbetat alla jobbiga händelser tillräckligt mycket. för att jag utsatt min kropp för alldeles för mycket stress och för att jag bitit ihop och ignorerat alla varningssignaler en väldigt lång tid. det kanske stämmer.
så nu har jag fått min gamla antidepressiva medicin igen, och någonting att sova på samt ta vid behov när marken försvinner och det känns som att jag fastnat i ett svart hål där inte ens morrissey hjälper.
och även om det känns som ett enormt steg bakåt så vet jag att det bara kan bli bättre nu.