Ett silvertåg åker förbi mig i hög hastighet, fångar mitt hår och andetag i ett aggressivt grepp utan förvarning. Tänker i en oändligt lång sekund på döden och allt fruktansvärt och fantastiskt som hänt sedan jag bestämde mig för att leva den där vintern tjugohundratretton, samtidigt som doften av metall och skog susar förbi mig. Jag tänker på hur nära vi står varandra, jag och silvertåget. Vi delar något hemligt, smärtsamt och vackert ihop.
Ett annat vi ligger i din säng och räknar ärr på min kropp. De håller på att blekna, likt regniga sensommarminnen som saknar anledning att bli ihågkomna försvinner de sakta från min hud. Hjärtat slår hårt och många små delar av mig vill gråta men jag skäms inte över min trasiga kropp längre, du har så mjuka händer och varma ögon och jag vill ju så gärna visa hur mycket det betyder att du orkar lyssna på mina svartvita historier och trassliga metaforer men orden rymmer ifrån mig. Vi intalar oss att det är natt men solen skiner genom gardinerna, Norrköping har vaknat för längesedan men vi har inte ens försökt sova än.
Jag sitter på ett tomt tåg. Tittar ut genom det dammiga fönstret och känner hur tonerna från musiken i mina hörlurar omfamnar mig och drar ner mig ännu djupare i det darrande kaoset som fyllt mig hela livet. Himlen är varm och skimrande i tusentals nyanser men mina tankar är vassa som metall och skuggsvarta. Några oinbjudna tveksamheter och osäkerheter flyttar in i mitt bröst och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna sträcka på ryggen helt, kanske är jag fast i mitt kaos på heltid och kanske finns det ingen musik och inga texter i världen som kommer kunna hjälpa mig ur det. Det kanske inte ens är meningen att jag ska rymma mer, jag kanske måste sluta kämpa emot och istället bara omfamnas av det totala och extrema som bott i mig alla år. Jag vet inte.
Ett annat vi ligger i din säng och räknar ärr på min kropp. De håller på att blekna, likt regniga sensommarminnen som saknar anledning att bli ihågkomna försvinner de sakta från min hud. Hjärtat slår hårt och många små delar av mig vill gråta men jag skäms inte över min trasiga kropp längre, du har så mjuka händer och varma ögon och jag vill ju så gärna visa hur mycket det betyder att du orkar lyssna på mina svartvita historier och trassliga metaforer men orden rymmer ifrån mig. Vi intalar oss att det är natt men solen skiner genom gardinerna, Norrköping har vaknat för längesedan men vi har inte ens försökt sova än.
Jag sitter på ett tomt tåg. Tittar ut genom det dammiga fönstret och känner hur tonerna från musiken i mina hörlurar omfamnar mig och drar ner mig ännu djupare i det darrande kaoset som fyllt mig hela livet. Himlen är varm och skimrande i tusentals nyanser men mina tankar är vassa som metall och skuggsvarta. Några oinbjudna tveksamheter och osäkerheter flyttar in i mitt bröst och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna sträcka på ryggen helt, kanske är jag fast i mitt kaos på heltid och kanske finns det ingen musik och inga texter i världen som kommer kunna hjälpa mig ur det. Det kanske inte ens är meningen att jag ska rymma mer, jag kanske måste sluta kämpa emot och istället bara omfamnas av det totala och extrema som bott i mig alla år. Jag vet inte.