Kommer jag någonsin att bli något? Den senaste veckan har allt bara känts så himla meningslöst. Jag har inte haft ork att duscha, kliva ur sängen, städa eller någonting. Alla rutiner jag byggt upp för att klara vardagen har blåst bort och här står jag kvar tomhänt, hjälplös.
Jag tar mina mediciner och försöker bli bättre, men spökena fortsätter jaga mig och skriker i mina öron hur himla dum och värdelös jag är. Mina tvångstankar är värre än de brukar och jag får panik över småsaker som hårstrån på handduken och grus under fötterna. Allt gör ont och jag vill bara skrubba mig ren tills huden inte finns längre för då skulle det inte göra så ont med grus och hårstrån längre. Men nu har jag kommit längre än så, jag tänker inte låta tvången ta över helt igen. Det räcker med att rösterna finns där, maler på om min onödiga existens och att jag aldrig kommer bli någon. Någon speciell, någon som folk kommer minnas.
Jag vet inte vart jag vill komma riktigt. Min livslust finns där någonstans men den är så svår att hitta när elaka ord hindrar mig från att se klart. Jag känner mig så dum som inte klarar av små rutiner som vilken människa som helst borde klara av, men jag orkar inte. Jag är så trött. Trött i själen och huvudet och benen och allting.
Jag vet ingenting. Dagarna går om varandra och det känns som att jag glömt bort hur man lever. Jag har stängt in mig i min lilla bubbla och det är så jäkla svårt att komma ut därifrån.
Jag tar mina mediciner och försöker bli bättre, men spökena fortsätter jaga mig och skriker i mina öron hur himla dum och värdelös jag är. Mina tvångstankar är värre än de brukar och jag får panik över småsaker som hårstrån på handduken och grus under fötterna. Allt gör ont och jag vill bara skrubba mig ren tills huden inte finns längre för då skulle det inte göra så ont med grus och hårstrån längre. Men nu har jag kommit längre än så, jag tänker inte låta tvången ta över helt igen. Det räcker med att rösterna finns där, maler på om min onödiga existens och att jag aldrig kommer bli någon. Någon speciell, någon som folk kommer minnas.
Jag vet inte vart jag vill komma riktigt. Min livslust finns där någonstans men den är så svår att hitta när elaka ord hindrar mig från att se klart. Jag känner mig så dum som inte klarar av små rutiner som vilken människa som helst borde klara av, men jag orkar inte. Jag är så trött. Trött i själen och huvudet och benen och allting.
Jag vet ingenting. Dagarna går om varandra och det känns som att jag glömt bort hur man lever. Jag har stängt in mig i min lilla bubbla och det är så jäkla svårt att komma ut därifrån.