Vi har haft pysselstuga nu i några dagar! Skrivit och ritat på jackor och så vidare. Så himla mysigt. Jag har såklart gjort feministsymbolen med ett peacemärke i, blev så himla nöjd!
Idag har vi tvättid, men förutom det så sitter vi mest vid datorerna. Det är en sån dag idag helt enkelt. Ska försöka blogga bättre och oftare, jag är verkligen dålig på det haha.. Puss Det började med att oskyldigt hoppa över frukosten, jag började med det så kallade periodisk fasta, till att hoppa över hela dagar. Min kropp skrek efter sötsaker och jag bloggade ständigt om nya godisförbud som jag satte upp, om ångesten över godissuget och hur vacker jag kunde bli om jag bara slutade äta socker. Från att gå till gymmet tre dagar i veckan gick jag dit åtta-nio gånger i veckan. Vissa morgnar klev jag upp extra tidigt för att antingen gå på ett spinningpass på gymmet eller så sprang jag sju kilometer runt en sjö vid lägenheten jag bodde i. Och så ett pass vid lunch, ofta istället för att äta lunch, och så ett efter att skolan slutat. Det var mer än jag hade planerat förstås, men jag kunde inte kontrollera mig. Jag hetstränade och ibland spydde jag i omklädningsrummet. Jag intalade mig att det var bra att träna och fasta samtidigt, att jag blev piggare och orkade mer, men efter varje träningspass var min kropp så slutkörd inuti. Min hjärna ville inte fungera och jag började skippa skolan mer och mer. När jag var tolv år gammal sa en vän till mig att jag hade börjat gå upp lite. Sedan den dagen har jag utan stopp varit besatt av min vikt. Om man läser i min dagbok från 2007 (då var jag tretton år) hittar man bara självhat och viktsiffror. För varje portion mat jag åt tvingade jag mig själv till att promenera fem kilometer, åt jag två portioner eller lite mer än 500 kcal per dag så var det bara att gå ännu längre. Jag var otroligt blyg och visste att de smala tjejerna var lyckligare än mig. Året 2007 var också då jag drabbades av min första riktiga panikångestattack (som jag kan komma ihåg) och jag trodde att nu är nog mitt liv över. Jag har aldrig varit rädd för att dö, och mitt hat mot mig själv har tagit så mycket plats i mina tankar att jag aldrig tänkt på att självsvält kan leda till att kroppen slutar fungera. Ridning var min stora passion på den tiden och fastän det gjorde väldigt ont i kroppen och huvudet snurrade av hunger så kämpade jag mig igenom två pass i veckan. Jag åt oftast två mål om dagen, middag och kvällsmat, hemma hos min familj men det mesta lyckades jag inte behålla. Mina två största motton har under de här åren alltid varit "Thinner is the winner" och "Dör jag så dör jag vacker". Jag drog på mig bulimi rätt tidigt, en sjukdom som det skulle dröja sex år innan jag vågade erkänna för min psykolog att jag hade. Och jag har fortfarande inte vågat erkänna den för de flesta av mina nära och kära, därför att jag skäms. När jag var sexton började jag dessutom ta min träning på mer allvar. Ridningen hade jag lagt bakom mig, nu var det löpbandet och benpressen som gällde. Jag började efter ett år med LCHF-dieten och startade upp en hälsoblogg där jag skrev om hur jag "blivit räddad" från kaloriräkningen och min ätstörning. Vad jag inte visste då var att jag helt enkelt bara bytte plats på vilka siffror jag räknade i huvudet. En produkt fick inte innehålla mer än 5g kolhydrater, vissa dagar försökte jag undvika att äta ens ett enda gram och snart började jag även fasta. Jag mådde inte bra, men jag vägrade erkänna det. Lycka för mig var det stora gapet, tomrummet, mellan mina lår. Mitt tvångssyndrom som jag inte stört mig så jättemycket på innan förvärrades, jag började röka för att gå ner mer i vikt och jag började skada mig själv - mycket på grund av min kroppsångest, jag orkade inte vara stark längre, jag orkade inte hålla emot och dölja.
Hösten 2013 blev jag inlagd på psyk och där kom de på mig med min bulimi, de lyckades få mig att berätta allt och försökte verkligen hjälpa mig. Men jag vägrade. Mitt hat mot min kropp var inte problemet tyckte jag, allt annat i mitt huvud var problemet och jag ville inte sluta hata mig själv. Hatet mot min kropp var vad jag levt på i så många år. Jag har inte kommit över det där hatet än. Men lycka för mig är inte längre att räkna de där få kalorierna eller det stora gapet mellan låren, jag har bestämt mig för att jag vill bli fri från det här nu. Jag vill inte att mina xs-klänningar ska sitta som lösa trasor på mig, jag vill vara stolt över min kropp och ha den vikt som jag är gjord för att ha. Inga mer jävla dieter. Det kommer nog dröja ett tag innan jag kan börja träna igen också, jag är fortfarande rädd för att falla tillbaka till hetsträningen och jag vill verkligen inte sitta i den sitsen igen. Det har gått tre månader sedan jag skadade mig själv, tre kämpiga förjävliga månader, men jag har kommit en liten bit på vägen och jag är väldigt stolt över mig själv. Sju år av ätstörningar, sju år av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka. Så det är verkligen dags att jag tar tillbaka mitt liv nu. puss! Har inte mått så superbra den här veckan, nu har jag ont i halsen och känner mig lite febrig. Så nu sitter jag i sängen och dricker te framför avatar och försöker vila upp mig lite. Idag har jag fotograferat Elina, Angelicas brors fru, och på måndag ska jag ringa en fotograf för planera lite möten och sådär! Det blir spännande. Puss
|