jag vill tro att ensamhet är frihet, att jag aldrig kommer vara redo att dela min frihet med någon annan. men när det är tyst i flera dagar och det skaver under huden, när håkan hellström sjunger på den blinkande tv-rutan att det gör inte ont så länge du är med mig och jag inte kan sluta gråta för att det är helt jävla sverige mellan dig och mig och jag hatar hela världen så inser jag plötsligt att jag inte alls tror att ensamhet är frihet. allt är bara påhittad idioti och det gör så himla ont överallt. det gör ont och jag vill inte ens vara kär egentligen men vad är det för idé att leva det här jävla livet om jag inte får vakna bredvid dig ibland eller höra ditt skratt eller dra fingrarna genom ditt hår? utan det finns det ingen mening med något längre och jag vill att du ska veta det och jag vill att du ska veta att det gör ont när telefonen vibrerar och det är någon annan tönt som skriver och att jag inte kan vara riktigt fri utan dig men du skrattar nog bara åt min dumdristighet och mitt taniga tjugoettåriga liv för du är ju ett halvt decennium äldre och två decimeter längre och jag är bara en trasig liten människa med för stora drömmar och för svaga armar.
är framme i norrland nu. jag gillar att dokumentera och idag har jag varit på ett sånt otroligt skrivhumör, så har fört äventyrsdagbok genom halva sverige. så litegrann såhär har min elva timmar långa resa sett ut: I örebro pratar man fint. Som den blonda tjejen med glittriga ögon bredvid mig på tåget som berättade historier om danmark med sin mjuka örebrodialekt. När vi klev av tåget och gick skilda vägar kände jag mig lite hel och lite trasig. Fast det kanske bara var hon, det kanske inte alls hade med örebro eller dialekter att göra. Människors utstrålning kan träffa mig rakt i själen som ett knytnävsslag ibland. Varje plats lämnar ett litet avtryck i mig. Örebro lämnade mig med en tvåsekunderscrush och ett meddelande om bussersättning för att ett godståg spårat ur och förstört en hel mil av järnvägen. Sedan sitter jag på en buss på villovägar, förhoppningsvis hittar vi ett nytt tåg utan trasiga järnvägsspår och förhoppningsvis hinner vi till borlänge innan mitt nästa tåg går därifrån. Busschauffören med den mörka rösten berättar om den gången han somnade framför ratten och nästan körde av vägen. Ändå känner jag mig inte särskilt orolig, han verkar vaken nu och det är huvudsaken. Om åtta timmar är jag framme i östersund. I en stad utan namn frågar en graffiti på tegelväggen “vad tänker du på?” Och jag tänker på en mening jag läste ur en bok för många år sedan. Författaren skrev att alla vägar leder till saab och jag tänker att oavsett vart jag hamnar i livet så kommer jag alltid älska saab. Inga konstigheter. Där har du mina tankar, graffitin på tegelväggen i staden utan namn. Jag vet inte vart i landet jag är, vi lämnar stad efter stad men namnen har ingen betydelse. Sjöstäder, tegelstensstäder. Det finns en risk att jag dör på vägen och missar mitt tåg i borlänge. Så ont har jag i magen idag. Dödsont. Ju längre upp i landet vi kommer, desto mer is ligger det på sjöarna. Vass, kyligt skimrande is som berättar för sin omvärld att den menar allvar. Vi kan inte gå runt och ignorera det faktum att det borde vara vinter nu. I borlänge skaffar jag mig en äventyrskompanjon. En äldre dam med yvigt hår och dåliga rökvanor som ska fira jul i östersund med sin familj. Vi ska med samma tåg hela vägen så vi bestämmer oss för att hålla ihop, båda två lika glada över en vän i allt kaos med bussersättningar och försenade tåg. Allt flyter på ganska bra ändå, hittills har vi hunnit med alla tåg och snart är det bara ett byte kvar i mora. Solen lyser över de höga tallarna, och någonstans bakom tallar och bländande solsken skymtar jag berg och den klara himlen i den ljusaste nyansen av blå. Soundtracket till god help the girl går på repeat i mina vita hörlurar och känslan av stark eufori slår så hårt att jag tappar andan. Bättre än såhär kan det inte bli på ett stökigt tåg fyllt av ledsna barn och stressade affärsmän tänker jag. I rättvik åker vi förbi en midsommarstång som dödar de få julkänslor jag lyckats samla på mig. Bam. Död. Längtar till snö och bitande kyla. Mellanlandar i mora. Det är någonting med inlandsbanan som lugnar mig så otroligt mycket, eller snötåget som det heter numera. Det kan vara det rytmiska dundret från hjulens färd på järnvägen som hörs ända in genom hörlurarna och allting, eller de gamla sätena som påminner om min barndom när jag pendlade till mamma varannan helg. Det kan vara den stora månen på himlen som skiner in genom de rektangulära fönstren, eller lugnet från alla tysta och trötta äventyrare som sitter på tåget. I vilket fall som helst så mår jag bra av det. i östersund snöar det. det snöar mycket, sådär så att man inte ser någonting och hela världen känns som en vit rymd fylld med små vassa stjärnor. känner mig hemma men ändå vilse. imorgon åker jag vidare till gäddede, till fjällen och friheten. längtar.
jag är inte så bra när det kommer till känslor. jag är bra på att krossa hjärtan och hångla med fel människor på krogen och dansa tills benen viker sig och dricka lite för mycket öl men nu kryper alla känslor under huden så jag får svårt att andas. jag vill bara fortsätta vara ytlig och iskall men det är så himla svårt när det finns människor att tycka om på riktigt. bra människor. jag fixar aldrig sånt här.
om några timmar sitter jag på ett tåg upp mot norrland. norrland är drogavvänjning. bra för trasiga själar. bra för mig. |