2016 var minst sagt ett jobbigt år. det drog ner mig inte bara till botten, utan även längre ner än jag trodde var möjligt. förutom min evighetslånga sjukdomssommar och psykakuten efter att alla löven släppt från träden så har mina känslor byggts upp och raserats gång på gång av människor som aldrig riktigt erkände eller respekterade mig. sådana som mig - med djupa ärr i själen från människor som slagit, hånat och bränt - slutar aldrig riktigt leta efter monster under sängen, det tar evigheter att lita på nya ansikten men ändå släppte jag in nya människor i mitt liv som jag borde ha hållit mig långt bort ifrån. ibland gör man rätt, ibland gör man fel.
men jag har även lärt känna så otroligt många nya sidor av mig själv det här året. fått en klarare bild av vem jag är, vad jag är kapabel till. att jag, trots att jag ligger begravd på havets botten, kan ställa mig upp och säga ifrån. stänga dörren i någons ansikte och säga hejdå för sista gången. jag pratade med min fina vän ellen i telefon idag och hon sa att det är inte de människor som somnar problemfritt på natten som är de modiga och inspirerande. det är de människor som slåss mot demoner och som drunknar i sina egna tankar hela nätterna som är de modiga och starka. för man kan inte vara modig om man inte är rädd. hon är så klok, den där ellen.
och hon fick mig att inse att jag är så jävla modig och stark som aldrig ger upp, trots att hoppet lämnat mig för längesedan och rädslan konstant kryper under huden. jag är så himla bra.
igår gick min gammelfarmor bort. nittio år var hon när hon tog sina sista andetag, och även fast jag inte kände henne så bra så kom det som en chock när pappa ringde. jag gick ut på balkongen och tände en cigarett, tittade ut över de höga betonghusen och kände oändliga tankar och funderingar rusa genom mig samtidigt som den mentholfriska röken fyllde mina lungor. nedanför under en gatlykta satt två harar och tuggade helt oberörda på det fuktiga och kalla gräset som tinat fram under dagen. hon var helt fantastisk egentligen, min gammelfarmor. jag kände henne kanske inte och har inte träffat henne på flera år, men bara tanken på att hon överlevt i nittio år får mig att tappa andan och sträcka på ryggen lite extra. jag är tjugotvå år och har sett så mycket mörker under den här korta tiden. hur mycket ljus kommer jag inte få uppleva då? det finns så mycket outforskat kvar av min tid, och jag vet att dåliga tider har ett slut precis som allt annat. även om det känns hopplöst ibland och man ligger vaken för fjärde natten i rad för att ångesten aldrig slutar gnaga i bröstkorgen. tugg tugg tugg. en dag kommer det vända, det lovar jag både mig själv och andra.
2017 kommer bli mitt år. det kommer vara fyllt av kärlek, vänskap och äventyr. allt fint i livet. och även när det kommer motgångar och ångesten hinner ikapp då och då så måste vi påminna oss själva om att allt bara är tillfälligt.
men jag har även lärt känna så otroligt många nya sidor av mig själv det här året. fått en klarare bild av vem jag är, vad jag är kapabel till. att jag, trots att jag ligger begravd på havets botten, kan ställa mig upp och säga ifrån. stänga dörren i någons ansikte och säga hejdå för sista gången. jag pratade med min fina vän ellen i telefon idag och hon sa att det är inte de människor som somnar problemfritt på natten som är de modiga och inspirerande. det är de människor som slåss mot demoner och som drunknar i sina egna tankar hela nätterna som är de modiga och starka. för man kan inte vara modig om man inte är rädd. hon är så klok, den där ellen.
och hon fick mig att inse att jag är så jävla modig och stark som aldrig ger upp, trots att hoppet lämnat mig för längesedan och rädslan konstant kryper under huden. jag är så himla bra.
igår gick min gammelfarmor bort. nittio år var hon när hon tog sina sista andetag, och även fast jag inte kände henne så bra så kom det som en chock när pappa ringde. jag gick ut på balkongen och tände en cigarett, tittade ut över de höga betonghusen och kände oändliga tankar och funderingar rusa genom mig samtidigt som den mentholfriska röken fyllde mina lungor. nedanför under en gatlykta satt två harar och tuggade helt oberörda på det fuktiga och kalla gräset som tinat fram under dagen. hon var helt fantastisk egentligen, min gammelfarmor. jag kände henne kanske inte och har inte träffat henne på flera år, men bara tanken på att hon överlevt i nittio år får mig att tappa andan och sträcka på ryggen lite extra. jag är tjugotvå år och har sett så mycket mörker under den här korta tiden. hur mycket ljus kommer jag inte få uppleva då? det finns så mycket outforskat kvar av min tid, och jag vet att dåliga tider har ett slut precis som allt annat. även om det känns hopplöst ibland och man ligger vaken för fjärde natten i rad för att ångesten aldrig slutar gnaga i bröstkorgen. tugg tugg tugg. en dag kommer det vända, det lovar jag både mig själv och andra.
2017 kommer bli mitt år. det kommer vara fyllt av kärlek, vänskap och äventyr. allt fint i livet. och även när det kommer motgångar och ångesten hinner ikapp då och då så måste vi påminna oss själva om att allt bara är tillfälligt.