igår försvann min utväxt och idag har jag snygga ögon. puss!
0 Kommentarer
Haft fullt upp idag alltså. Akupunktur, samtal på psykiatrin, hämtat lite papper där jag arbetstränar och så här jag lagat världens godaste spenat- och fetaostpaj! orkar inte skriva så mycket mer för vill mest bara sovasovasova men här får ni lite söta mobilbilder iallafall. puss!
I morse när jag gjorde min dagliga smink- och hårrutin (bästa rutinen på hela dagen) fick jag för mig att ta bilder på varje steg jag gjorde. Så icke-bråttom hade alltså jag. Men typ såhär kan det alltså se ut i min spegelbild på morgnarna! Sedan borstar jag försiktigt igenom håret, följer liksom med lockarna och formar håret med borsten. Luggen tar jag oftast med en liten kam och kammar den litelite åt vänster. Snällt snällt. Sprayar sedan massor för att kunna ~fluffa~ till lockarna ännu mer, och så de håller sig invikta hela dagen. Och luggen förstås, så att den inte förstörs av arga vindar utomhus och sådär. på med smink, rosett och poff! så var en redo att visa sig utomhus ännu en dag liksom. Tar en kvart-tjugo minuter typ, om man räknar med sminket och utan att bli avbruten. (Om man ska envisas med att dricka te, lyssna på musik och ta såna här bilder samtidigt så kan det ta lite längre tid, just saying) (inflik!) Eftersom jag rakade av mig allt hår för ganska exakt 11 månader sedan så är det otroligt ojämt just nu, det hänger liksom tussar här och var som inte hör hemma någonstans. Dom brukar jag gömma lite diskret bakom öronen med hjälp av en fin rosett! (som man har sytt själv av grönt manchestertyg till exempel!)
här har jag spenderat större delen av dagen idag när jag inte städat eller lagat potatisgratäng. vid min fästmös symaskin minsann! hugin heter den och är så himla söt att jag smälter lite. idag hjälpte den mig att sy upp en för lång kjol. och så drack jag förstås ett gott grönt te ur våran bästa Dobby-mugg också! den muggen alltså.
ibland hittar jag undangömda, bortglömda små mappar på min dator. där kan det till exempel ligga dammiga bilder från andra tider när livet såg väldigt annorlunda ut jämfört med nu och sådär. här är två bilder från mig från i maj 2014 som jag helt glömt bort att Angie tog på mig när vi var och hälsade på svärmor på landet en kväll. då jag var ständigt medicinsjuk, apatisk och dygnet runt-trött och bara hade några få centimeter långt hår som spretade åt alla håll eftersom jag inte brydde mig ett dugg. (när jag slutar bry mig om mitt hår så borde det ringa en varningsklocka i allas huvuden pga jag älskar mitt hår i vanliga fall) jag kunde i princip inte visa känslor, var aldrig någonsin vaken och när jag väl var vaken så var jag ändå inte där, om ni förstår vad jag menar. ögonen var liksom tomma. jag kunde inte kontrollera min kropp och jag glömde bort hur man levde. jag åt medicin som läkarna sa skulle göra mig frisk men som bara gjorde mig sjukare än jag någonsin varit innan. det här är bland det läskigaste jag varit med om, när jag tittar tillbaka såhär så kan jag inte förstå att jag inte förstod att någonting inte stämde. jag trodde liksom bara att det var sån jag var, känslokall och tom i själen. men! hösten 2014, minns inte exakta datum, fick jag äntligen sluta med de där jäkla medicinerna. och där kan vi snacka avgiftning! jag kände mig konstant febrig, hela kroppen skakade och huvudet snurrade. jag kunde inte äta, kunde inte röra mig, ingenting. i nästan två veckor trodde jag att jag skulle gå under.
och från att gå till att vara konstant hungrig i flera månader kände jag plötsligt ingen hunger. återigen befann jag mig i en kropp som jag inte kände igen. jag fortsatte vara trött, men jag orkade gradvis mer och mer och nu, typ tre-fyra månader senare kan jag äntligen börja följa rutiner igen. jag klarar av att gå upp klockan sju på morgonen, vara vaken och glad exakt hela dagen, arbetsträna för- och eftermiddagar, laga ordentliga måltider och somna i tid utan några större svårigheter. självklart finns det fortfarande nätter när jag snurrar rastlöst, men jag försöker verkligen att klara mig ifrån några sömntabletter. mitt mål är ju att bli helt medicinfri det här året. den enda medicinen jag äter nu känns faktiskt väldigt onödig att ha i min kropp, så jag vet inte riktigt varför jag äter den. om jag får ångest så tror jag faktiskt att jag skulle kunna hantera den själv nu, utan något ångestdämpande. det var svårare för ett år sedan, när jag liksom vaknade med ångest och somnade med ångest. jag andades ångest. hela jag var en liten ångestknöl. men jag har så fantastiska människor runt omkring mig som stödjer och hjälper mig så fort det händer något, min fästmö är den bästa på hela jorden och jag kan aldrig förklara med ord hur mycket hon hjälpt mig under det här året. hur mycket hon betyder för mig. bara det att hon stått ut med mig när jag varit helt känslokall och bara stirrat in i väggen utan att säga ett ord på flera dagar, är helt jäkla otroligt. hon förtjänar medaljer och priser i all oändlighet. jag älskar henne så otroligt mycket. |