(I got soul but I'm not a soldier) jag klarar inte det här. jag klarar inte av att vara stark och orka kämpa hela jävla tiden. jag vill bli hårdare än asfalt. den här darrande, genomskinliga versionen av mig som går av på mitten varje gång någon tittar på mig behöver drunkna i något slags mörker och komma tillbaka vassare än någonsin. jag kan inte leva såhär, med ett ledset hjärta som gör så himla ont och enorma rädslor som konstant fryser blodet.
jag är trött på att behaga. att vara den där snälla, glada josefine som väljer alla andras mående före sitt egna.
hon kan inte existera samtidigt som jag brinner upp av alla miljontals tankar och känslor som konstant skiftar färg och form. jag måste tillåta mig själv att vara arg och explosiv trots att det inte uppskattas av andra, jag kan inte anpassa mig efter fler människor och deras åsikter och känslor. jag kan inte låsas in i fyrkantiga ramar och strikta mönster, jag behöver frihet och andrum så att jag kan förändras och utvecklas så mycket och ofta som jag vill och behöver.
men jag har svårt att fokusera på nuet. när jag inte tänker tillbaka på det som redan hänt så blickar jag framåt - längtar efter något som inte hänt ännu, efter ett liv som jag inte lever nu. för att nuet gör ont, jag är väldigt sjuk just nu och det enklaste sättet att hantera det på är att bara förtränga att nuet existerar överhuvudtaget så att inte ångesten äter upp mig helt och hållet. jag har alltid gjort så, det har varit min överlevnadsstrategi många gånger när människor skadat mig och mitt liv varit upp och ner. nu är det jag själv som skadar mig, men hanteringen av situationen blir liksom detsamma.
grejen är att jag är väldigt medveten om att det inte är så livet fungerar egentligen, och just nu är jag i ett slags inre krig med mig själv för att jag så himla gärna vill stänga ute omvärlden och krypa in i mitt skal samtidigt som jag vill peka finger åt problemen, skrika och attackera. hur det hela slutar blir beror helt och hållet på hur jag väljer att se på mig själv, och då är det viktigt att jag inte låter andras åsikter påverka.
för jag gör ju det här för mig själv nu. och hädanefter ska jag vara bra, bra för mig själv och ingen annan.
jag är trött på att behaga. att vara den där snälla, glada josefine som väljer alla andras mående före sitt egna.
hon kan inte existera samtidigt som jag brinner upp av alla miljontals tankar och känslor som konstant skiftar färg och form. jag måste tillåta mig själv att vara arg och explosiv trots att det inte uppskattas av andra, jag kan inte anpassa mig efter fler människor och deras åsikter och känslor. jag kan inte låsas in i fyrkantiga ramar och strikta mönster, jag behöver frihet och andrum så att jag kan förändras och utvecklas så mycket och ofta som jag vill och behöver.
men jag har svårt att fokusera på nuet. när jag inte tänker tillbaka på det som redan hänt så blickar jag framåt - längtar efter något som inte hänt ännu, efter ett liv som jag inte lever nu. för att nuet gör ont, jag är väldigt sjuk just nu och det enklaste sättet att hantera det på är att bara förtränga att nuet existerar överhuvudtaget så att inte ångesten äter upp mig helt och hållet. jag har alltid gjort så, det har varit min överlevnadsstrategi många gånger när människor skadat mig och mitt liv varit upp och ner. nu är det jag själv som skadar mig, men hanteringen av situationen blir liksom detsamma.
grejen är att jag är väldigt medveten om att det inte är så livet fungerar egentligen, och just nu är jag i ett slags inre krig med mig själv för att jag så himla gärna vill stänga ute omvärlden och krypa in i mitt skal samtidigt som jag vill peka finger åt problemen, skrika och attackera. hur det hela slutar blir beror helt och hållet på hur jag väljer att se på mig själv, och då är det viktigt att jag inte låter andras åsikter påverka.
för jag gör ju det här för mig själv nu. och hädanefter ska jag vara bra, bra för mig själv och ingen annan.