Ett krossat pojkhjärta skriver några rader till mig. Att vi inte setts sedan december och att han vet att jag inte vill ha honom men att han saknar mig ändå. Att vi kanske kan ses någon gång.
Innerst inne vet han nog att jag aldrig kommer svara.
Jag dansar genom regnet, längs den där vägen vi gick en natt i december. Där du höll min hand och vinet i min kropp fick världen att verka så himla vacker. Jag hade aldrig träffat dig och du visste inte mitt namn. En kyss för en cigg hade jag sagt när jag mötte dig på festen och du hade skrattat fint. Det blev många cigaretter den kvällen.
Jag minns inte så mycket mer än att du doftade svagt av skoter och att ditt hår var skimrande blont. Att du hånglade okej. Att du hade fina händer som gärna trasslade sig in i mitt hår och att du var helt ointressant att prata med.
Med ditt nummer i fickan lämnade jag en stökig lägenhet dagen efter, vinglandes snörade jag på mina slitna kängor och du gav mig en kram. Vi ses, sa du och jag nickade fastän jag visste att det inte var sant.
När jag går längs den där vägen nu är inte världen så vacker längre. Den är ihålig och vass och tung. Dimman ligger tät över de höga tallarna och jag känner mig så konstigt tom inuti. Det skaver och gör ont. Inga städer välkomnar mig, alla skogar vilseleder mig och haven återspeglar bara ångestdränkta själar och hopplösa drömmar.
Vad gör jag här?
Jag vet inte
Vem jag är
Vart jag hör hemma
Om jag hör hemma
Någonstans alls
Innerst inne vet han nog att jag aldrig kommer svara.
Jag dansar genom regnet, längs den där vägen vi gick en natt i december. Där du höll min hand och vinet i min kropp fick världen att verka så himla vacker. Jag hade aldrig träffat dig och du visste inte mitt namn. En kyss för en cigg hade jag sagt när jag mötte dig på festen och du hade skrattat fint. Det blev många cigaretter den kvällen.
Jag minns inte så mycket mer än att du doftade svagt av skoter och att ditt hår var skimrande blont. Att du hånglade okej. Att du hade fina händer som gärna trasslade sig in i mitt hår och att du var helt ointressant att prata med.
Med ditt nummer i fickan lämnade jag en stökig lägenhet dagen efter, vinglandes snörade jag på mina slitna kängor och du gav mig en kram. Vi ses, sa du och jag nickade fastän jag visste att det inte var sant.
När jag går längs den där vägen nu är inte världen så vacker längre. Den är ihålig och vass och tung. Dimman ligger tät över de höga tallarna och jag känner mig så konstigt tom inuti. Det skaver och gör ont. Inga städer välkomnar mig, alla skogar vilseleder mig och haven återspeglar bara ångestdränkta själar och hopplösa drömmar.
Vad gör jag här?
Jag vet inte
Vem jag är
Vart jag hör hemma
Om jag hör hemma
Någonstans alls