i början av sommaren landade det en skalbagge på min rygg, under den där finaste t-shirten med marvels alla superhjältar ni vet. och när jag kände det så reagerade jag sådär reflexmässigt som man brukar göra, lägga handen där det kryper för att kontrollera om det verkligen är något där (ibland bara kryper det överallt på mig ändå) och i och med att jag kände den där tumnagelstora hårda klumpen på min rygg, under tröjan, så svartnade det framför ögonen och min hand fångade krampaktigt tag i den då okända insekten med tyget som skydd runt den.
i fyrtio minuter satt jag helt själv på en bänk utanför min arbetsträning och grät.
jag kunde inte röra mig, kunde inte andas. cirka hundra meter ifrån mig satt det människor och solade i gräset men jag kunde. inte. röra mig.
det enda jag kunde tänka var att nu dör jag.
armen som höll i skalbaggen var vriden i en underlig vinkel och det gjorde fruktansvärt ont egentligen. i andra handen höll jag min telefon, pratade med angelica som stöttade och hjälpte mig så himla himla mycket.
jag var i chocktillstånd.
panikångestattacker brukar ju göra så mot en, lungorna slutar liksom bara fungera och hela kroppen skakar okontrollerat. och hjärnan vill så gärna fokusera på en sak, överlevnad, men det går inte för jag vill ju bara dö. på riktigt. om jag dör så skulle jag slippa allt det här, jag skulle slippa paranoian och skräcken varje gång jag hör ett flugsurr eller ser en svart prick på väggen.
jag gick in till slut. med svarta tårar i ansiktet och gråten precis bakom hörnet fångade jag en av de ansvariga på min arbetsträning och sa tyst: hjälp.
det måste ha sett så himla sorgligt ut. vad som helst utom att det satt en skalbagge på min rygg måste ha forsat genom hennes huvud när hon såg mig, så jag fick följa med till hennes kontor så att jag kunde berätta vad det egentligen var som hade hänt.
hon plockade bort den döda skalbaggen (jag hade lyckats mosa den i tröjan) och dubbelkollade så att det verkligen inte var en massa andra små varelser som kröp på min hud.
jag har envisats med att sitta på den där dumma bänken många gånger efter det här nu, varje lunch när inte regnet smattrat mot asfalten. varför? alltså ja. grejen är att jag inte vill dö egentligen, jag vill ju komma över den här rädslan med som alla andra rädslor jag lyckats bearbetat och kommit över. varför ska små vingbeklädda minidjur få hindra mig från att vara ute i solen och njuta av livet precis som alla andra ickefobiska personer?
insektsfobi är ingenting man skämtar om. det är inte kul att visa mig bilder på spindlar eller säga att "humlor är ju söta, dom kan man ju inte vara rädd för!" nej, okej. men jag är rädd för humlor. och flugor, fjärilar och myror.
jag övar varenda dag på pinterest, kikar på skalbaggar med glänsande färggranna ryggar och krokiga ben och jag önskar så mycket att jag en dag ska kunna tänka att det är bara en skalbagge. En dag så kommer jag kunna det, även om den dagen är en evighet bort så ska jag komma dit till slut. det är så jäkla svårt bara.
i fyrtio minuter satt jag helt själv på en bänk utanför min arbetsträning och grät.
jag kunde inte röra mig, kunde inte andas. cirka hundra meter ifrån mig satt det människor och solade i gräset men jag kunde. inte. röra mig.
det enda jag kunde tänka var att nu dör jag.
armen som höll i skalbaggen var vriden i en underlig vinkel och det gjorde fruktansvärt ont egentligen. i andra handen höll jag min telefon, pratade med angelica som stöttade och hjälpte mig så himla himla mycket.
jag var i chocktillstånd.
panikångestattacker brukar ju göra så mot en, lungorna slutar liksom bara fungera och hela kroppen skakar okontrollerat. och hjärnan vill så gärna fokusera på en sak, överlevnad, men det går inte för jag vill ju bara dö. på riktigt. om jag dör så skulle jag slippa allt det här, jag skulle slippa paranoian och skräcken varje gång jag hör ett flugsurr eller ser en svart prick på väggen.
jag gick in till slut. med svarta tårar i ansiktet och gråten precis bakom hörnet fångade jag en av de ansvariga på min arbetsträning och sa tyst: hjälp.
det måste ha sett så himla sorgligt ut. vad som helst utom att det satt en skalbagge på min rygg måste ha forsat genom hennes huvud när hon såg mig, så jag fick följa med till hennes kontor så att jag kunde berätta vad det egentligen var som hade hänt.
hon plockade bort den döda skalbaggen (jag hade lyckats mosa den i tröjan) och dubbelkollade så att det verkligen inte var en massa andra små varelser som kröp på min hud.
jag har envisats med att sitta på den där dumma bänken många gånger efter det här nu, varje lunch när inte regnet smattrat mot asfalten. varför? alltså ja. grejen är att jag inte vill dö egentligen, jag vill ju komma över den här rädslan med som alla andra rädslor jag lyckats bearbetat och kommit över. varför ska små vingbeklädda minidjur få hindra mig från att vara ute i solen och njuta av livet precis som alla andra ickefobiska personer?
insektsfobi är ingenting man skämtar om. det är inte kul att visa mig bilder på spindlar eller säga att "humlor är ju söta, dom kan man ju inte vara rädd för!" nej, okej. men jag är rädd för humlor. och flugor, fjärilar och myror.
jag övar varenda dag på pinterest, kikar på skalbaggar med glänsande färggranna ryggar och krokiga ben och jag önskar så mycket att jag en dag ska kunna tänka att det är bara en skalbagge. En dag så kommer jag kunna det, även om den dagen är en evighet bort så ska jag komma dit till slut. det är så jäkla svårt bara.