Ett nyvaket Norrköping fyller mina lungor med kylig luft och den bleka solen sticker i mina sömndruckna ögon när jag stiger ut ur den lilla trappuppgången för att gå till morgontåget. En ensam cyklist smyger förbi mig och jag inser att jag älskar det här - att kliva upp alldeles för tidigt, att känna doften av den fuktiga morgonen och att få möta alla stillsamma människor som är lika trötta som jag när klockan är halv sju en måndag. Jag har nog alltid varit en pendelmänniska, en sådan som uppskattar att sätta sig på ett tåg oavsett hur lång eller kort resan är och oavsett vilken tid på dygnet det är.
På tåget är det fullt med tysta resenärer. Ingen säger någonting, alla lever i sina egna världar och jag kan inte låta bli att fundera på vad de planerar att göra idag. I hörlurarna sjunger Lana Del Rey och jag lyckas inte somna fastän det var min plan från början, men det är liksom något upprymmande och magiskt med att åka tåg så tidigt på morgonen. Landskapen och städerna vi passerar ser så annorlunda ut i den skira ljuset och jag vill inte missa någonting, det är som att världen blivit någon annan. Solen kikar fram mellan björkskog och hustak och som en elektrisk stöt genom kroppen känner jag mig plötsligt så himla redo för den här måndagen.
På tåget är det fullt med tysta resenärer. Ingen säger någonting, alla lever i sina egna världar och jag kan inte låta bli att fundera på vad de planerar att göra idag. I hörlurarna sjunger Lana Del Rey och jag lyckas inte somna fastän det var min plan från början, men det är liksom något upprymmande och magiskt med att åka tåg så tidigt på morgonen. Landskapen och städerna vi passerar ser så annorlunda ut i den skira ljuset och jag vill inte missa någonting, det är som att världen blivit någon annan. Solen kikar fram mellan björkskog och hustak och som en elektrisk stöt genom kroppen känner jag mig plötsligt så himla redo för den här måndagen.