Sedan på söndagen låg vi i sängen till klockan fem på eftermiddagen, beställde bakispizza och köpte billig läsk. Resten av kvällen spenderandes vid någon förutsägbar skräckfilm och mysigt hångel, och ikväll måste jag åka hem vilket är det tråkigaste med hela det här helgfenomenet - att det tar slut liksom. Men livet fortsätter ju i Norrköping och imorgon har jag massor att göra. Kan berätta mer om det imorgon! Pusss
min kropp och jag har gått igenom så himla mycket tillsammans. bulimi och anorexi, tjugofem kilo undervikt och tjugofem kilo övervikt. fram och tillbaka har vi dansat tillsammans genom ångest och självhat, acceptans och tillfriskning. om och om igen. det jag utsatt min kropp för kommer jag antagligen få leva med för resten av mitt liv på många sätt. de djupa ärren som dagligen påminner mig om vilken väg jag vill gå, likt bleka ljus i natten och mina sjukdomar som jag ständigt försöker lära mig att leva med.
jag hittade tre-fyra stycken gamla anteckningsblock när jag var hem till familjen förra helgen, block fyllda av viktsiffor och kroppsmått. varje sida bestod av hur många gram fett och kolhydrater jag fått i mig under dagen, hur mycket jag gått upp eller ner och hur jag skulle gå till väga för att komma ner till fyrtio-strecket igen. att läsa det som sextonåriga josefine skrivit rev upp mig så totalt, men det fick mig även att inse hur jäkla långt jag kommit idag - jag har ingen aning om vad jag väger längre, i höstas slutade jag nämligen gå på viktkontroller hos doktorn och ovissheten stör mig inte en sekund. heja mig alltså! jag äter vad sjutton jag vill (och klarar av förstås) utan att tänka på fett- och kolhydratsinnehållet och döljer aldrig mina fina kurvor. idag är jag nog det som många skulle kalla normsmal, men jag känner mest för att undvika såna ord och bara kalla mig levande istället. för det är ju det jag är allra mest, levande och trygg i mig själv efter en oändligt lång sjukdomsresa. jag har dessutom hittat någon som ser på mig med de varmaste ögonen i världen och som ser på min kropp med så mycket kärlek nu, någon som aldrig någonsin får mig att känna mig otrygg eller trasig på något sätt. och varje gång jag ser mig i spegeln så ger jag mig själv en stor kram, för att jag förtjänar allt det här så jävla mycket. alla små steg i rätt riktningar, alla nya lärdomar och vunna kamper. allt bra förtjänar jag. i helgen var jag ju och hälsade på pojkvän, två katter och en mestadels molntung stad lite spontant sådär. och det var såklart världens bästa helg, som det alltid är när jag träffar daniel och får äta frukost i hans soffa till game of thrones varje morgon. vi har promenerat runt i jönköping, besökt biblioteket och skrivit kylskåpspoesi på deras väggar. smugit in i flotta godisaffärer med lp-skivor på väggarna och trekronorsklubbor med violsmak som jag inte kunde låta bli att köpa. fikat på ett fantastiskt, ekologiskt café med lila sammetssoffor och stora växter överallt där vi läste serietidningar och drack varsin latte tills det blivit alldeles mörkt utomhus. jönköping är verkligen fint, även fast jag får lite norrköpingslängtan såfort jag åker till en annan stad så trivs jag himla bra där också.
nu är jag hemma i norrpan igen, saknar daniel och känner mig stressad inför skolan samtidigt som jag lider av extrem järnbrist för tillfället. sådär så mina läppar är vita på morgonen och jag får svårt att andas ungefär en gång i halvtimmen, himla läskigt faktiskt. livet som slarvig vegetarian antar jag, ska bli bättre på att ta kosttillskotten någon gång. men annars är livet väldigt fint just nu. klart slut! puss |